"And still we sleep" ?

När jag var tonåring hade jag stora drömmar och tankar. Berördes lätt. Hoppades på och bad om förändring på så många plan- både det personliga och det globala. Jag minns när jag såg filmen "Döda poeters sällskap" första gången, hur den grep tag i mig och höll mig fast. 

Filmen som handlar om en nytänkande lärare på en strikt internatskola i 50-talets USA- Mr Keating, som lär sina elever att gå sin egen väg. Genom poesi uppmuntras de att komma närmare skönhet och mening i livet. Det skapar dock en hel del kontrovers på den strikta skolan som har disciplin som sin främsta måttstock. Jag minns att jag lånade hem boken som filmen baserats på på engelska och läste den om och om igen. Särskilt den här dikten höll mig kvar i sitt grepp. Orden fick tårarna att falla och hjärtat att rusa:

"We are dreaming of tomorrow and tomorrow isn't coming,

We are dreaming of a glory that we don't really want.

We are dreaming of a new day when the new day's here already.

We are running from the battle when it's one that must be fought.

- And still we sleep.

We are listening for the calling but never really heeding,

Hoping for the future when the future's only plans.

Dreaming of the wisdom that we are dodging daily,

Praying for a savior when salvation's in our hands.

- And still we sleep.

And still we dream.

And still we pray.

And still we fear.

And still we sleep."

När jag nu hittade dikten i en mapp då jag storstädade hemma mindes jag precis känslan jag hade när jag först läste den, vad det var som väcktes. Den talar fortfarande till mig. 

Min dragning till det sanna, enkla, det som känns, som ibland har hotats av frågan om jag verkligen orkar stånga mig blodig mot verkligheten. Eller om jag egentligen skulle gjort bäst i att somna om. Men så hör jag ändå alltid rösten inom mig som viskar:

Om jag inte vågar vakna upp - vem ger jag då makten över mitt liv?

Och det må vara så att det krävs mod och kanske en smula dumdristighet att leva sitt liv med öppnade ögon. Men jag tror att det är nästintill omöjligt att gå tillbaka till törnrosasömnen om vi en gång klivit ned i kaninhålet. Om vi börjar omvärdera våra "sanningar" och rädslor, och påbörja uppvaknandet ur den dröm vi alla drömmer på det kollektiva planet. Tar de livsviktiga fighterna. Trotsar mörkret och möter rädslan. Och istället börjar drömma en ny dröm- där vi vågar stå i vår sanning och vår kraft. Där vi vågar skapa och drömma fram en ny och vacker värld och där vi är vår egna frälsare. Där räddningen är närvarande och fullt tillgänglig för oss alla. 

- En dröm där vi väljer att vakna.

Och det är dags att vi vaknar upp nu.

Somna inte om.

💚

Med värme/ Sofia