Rädslan att lyckas

Den senaste tiden har mycket av mina tankar snurrat runt att skapa framgång och flöde. Vad det innebär för mig att vara framgångsrik. Vad som står i vägen. Om jag lyssnar till ordet som innehåller fram och gång så säger det ju definitivt något om att gå framåt, att skapa rörelse och energi. Och när jag ser till mig själv, så är de platser där jag upplever misslyckande även de områden där det är stagnation och brist på flöde.

Det kom en insikt till mig för ett litet tag sedan som förvånade mig. Jag kan ju börja med att säga att jag har ägnat ganska många år i dedikerat arbete med mig själv. Jag har fått syna mycket av det jag burit på och har mött delar hos mig som känt sig bortglömda, värdelösa och oälskade. Jag har omfamnat och hållit mitt inre och återetablerat en kontakt med det  yngre och mer sårbara. Den här skuggan låg gömd bakom "perfektionisten" och "presteraren"- de som sett till att jag tagit mig framåt i livet, som gett mig drive och ambition. Man kan säga att den här insikten kom som en blixt från klar himmel.

Det är att jag - faktiskt - har varit minst lika rädd för att lyckas som för att misslyckas. Den här delen sabotererar så fort jag börjar bygga och tänka stort. Den kommer på alla möjliga anledningar till varför jag inte ska nå mitt mål och följa mitt inre. Och detta trots att jag vågat drömma stort och gå efter det jag vill ha. Både utbildat mig och slagit in på en andlig väg. Och så upptäcker jag ändå denna skugga som inte tycker att jag förtjänar att ha det lika bra som alla andra. Som tycker att jag inte är värdig och som hånler varje gång jag faller. 

Och visst, jag kan till viss del se roten av demonerna. Jantelagen har gjort sitt för att tala om att jag inte ska tro att jag är något, och uppväxten har visat att det är farligt att sticka ut, och farligt att lyckas. "Man" ska inte passa in och inte tro att "man" är något. Och för att krångla till det ytterligare har mina föräldrar förespråkat en väg som jag valt att inte följa. Jag har många gånger känt mig motarbetad, hånad och ensam i mina beslut.

 Men när jag synar mig själv där jag är idag, kan jag även se att det blivit ett "safe card" för mig att misslyckas. När jag känner mig bedömd så drar jag mig ofta undan. Jag står inte kvar i min kraft. Jag dimmar ner. Allt för att slippa konflikt, och ultimat att slippa ta ansvar för mig själv, mina tankar och värderingar.

Jag är tacksam för att dessa tankar kommit upp i ljuset och förstår verkligen att om jag vill "lyckas" och bli framgångsrik så måste jag börja syna de urgamla tonerna av mig själv och återigen bryta med tradition och norm. Jag behöver skala av ytterligare ett lager, våga gå utanför  andras bild av vem jag är och skall vara och skapa min egen. I alla situationer och lägen. Och inte rädas för att- återigen- återskapa mig själv.

Den här dikten av Marianne Williamsson får sammanfatta dagens reflektion.

"Vår djupaste rädsla är inte

att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att

vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker,

som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag

som tror mig vara briljant,

storslagen och talangfull? 

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.

Att låtsas vara liten förbättrar inte världen.

Det är ingenting upplyst med att förminska dig, 

för att andra inte ska känna sig osäkra. 

Vi föddes att manifestera Guds härlighet som är i oss.

Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus skina,

ger vi omedvetet andra människor

tillåtelse att göra det samma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla,

frigör vår blotta närvaro automatiskt andra människor."

Är det någon som kan känna igen sig? 

Med värme/ Sofia💚